Pizzaexperimentet

Såhär på fredagseftermiddagen infinner sig ju så lätt ett pizzasug, och varför då inte ge sig på att experimentera lite? Eftersom jag fortfarande inte har grepp om durumvetets kvaliteter (tycker att jag har fått precis samma resultat med vetemjöl) så tänkte jag att nånting måste ju bli bättre av det, åtminstone i pizza eller kanske ciabatta. Så here goes!

1 dl durumvetemjöl

lite mindre än 2,5 dl vetemjöl

1,6 dl vatten

½ tsk ljus sirap

1 tsk salt

0,5 dl kall och sovande surdeg

10g jäst

1 msk olivolja

Jag kör grejerna just nu på tvåan, tänker mig en lång behandlingstid. Jag har ingen aning om vad surdegen kommer att åstadkomma när den inte är vaken, men tänker mig att den kanske får pizzan att resa sig en aning i ugnen, åtminstone om degen får jäsa en god stund. Vi får se snart! Himmel eller pannkaka? snart vet vi!

Degen jäste fint men flöt ut något. Min sambo har godkänt den efter provsmakning (två tummar upp – ett gott betyg generellt). Den fick generöst med pålägg och åkte just in i ugnen på 225 grader, tänker mig en kvart ungefär.

Voila! den jäste lite bakpulverlikt som jag hoppades att den skulle göra. Faktiskt det närmaste jag har kommit en köpepizzadeg hittils, spröd och fin men jag saknar lite av den där segheten.

Vad som var på? pesto, parmaskinka, rödlök, vitlöksolja och champinjoner. Löjligt, löjligt gott. Tammefan helt jävla livsfarligt. Ungefär som kaffebröd (det finns en anledning till att jag aldrig, aldrig bakar kaffebröd eller kakor).